naina

Ingen vill låta som en deppig sill i mitten på sommaren, iallafall inte jag. Men just nu får jag väl låta som en. För just nu känns bara allt så tråkigt och pinsamt på samma gång, jag levde i något som kallas för något så töntigt att jag inte ens tänker säga namnet. Gick omkring och drömde och fnittrade och trodde att allting var jättebra men i slutändan visade det ju sig att jag bara varit dum och att jag åter igen lyckats ställa till dig. Jag tror det där med självförtroendet gör väldigt mycket.. eller ja, nu sa jag fel. Jag menar att det där med det dåliga självförtroendet gör att det blir såhär. Att jag är så osäker på mig själv, eller, osäker och osäker, men inte kan tro att jag också nångång kan duga. Kan man säga så utan att det låter allt för sorgligt? För det är absolut inte meningen.
Iallafall... jag tror det är mitt dåliga självförtroende som gör att saker blir som dom blir, att jag är osäker på mig själv samt att jag har svårt att lita på andra. Och att jag ibland behöver lite bekräftelser om att det är så ( att jag faktiskt är intressant, eller hur man nu ska kalla de), istället för att gå omkring och gissa. Har inte ni också känt så någon gång?

Jag blir bara så less..
För det känns som att jag bara förstört allting och ingenting.. för det fanns ju aldrig något, men jag menar.. jag har förstört något som hade kunnat leda till en djupare relation eller hur man ska kalla det. Istället blev det som de blev och nu sitter jag bara och ångrar ångrar allt så frukansvärt mycket att jag sliter av håret snart. Känns bara så jävla fel. För nyss var jag så glad och uppspelt och levde livet. Och just för att detta hände känns det som att jag vill gå under jorden tills vintern kommer så jag kan gömma mig bland snöflingorna och snödrivorna. Men, det är bara svagt tänkt.. i know. Men ni har väl också känt så någon gång i guess. Jag kan inte vara den enda.

Jag borde egentligen bara knipa igen och låtsas som att ingenting har hänt, typ.. bara gå vidare. Men det är så jävla svårt när jag själv vet att det är mitt fel att det blivit som det blivit. Att jag, just jag, ännu en gång lyckats göra det som jag alltid säger att jag aldrig ska göra om. Men, det är väl bara jag. Jag som är jag! Det kanske inte går att förändra, det kanske liksom är en del av mig? Oo, herregud ifall det vore så. Då får folket akta sig ska jag säga. Eh...

Just nu vill jag bara göra någonting kul, så jag inte kan sitta här och tänka på saker jag hade kunnat göra annorlunda eller hoppas på att det kommer en dag då vi får kontakt igen. Alltså.. jag vill verkligen inte sitta och tänka så, men i sånna här stunder är det svårt. När man sitter uppe mitt i natten och tittar ut genom fönstret då det är fuktigt ute av allt regn och det är sådär halvmörkt. Solen kommer väl snart upp också.. Ja, vafan.

Jag vill bara ha kul så jag slipper sånna nätter och dagar.
Träffa roliga människor och skratta. Jag älskar att skratta. Skratta så mycket att jag får ont i magen och tårar ur ögonen, då är allt som bäst. Haha, fyfan vad störd jag är.. men jag kan se mig själv framför mig. Hur dum jag ser ut när jag skrattar så mycket. Jag måste typ se ut som en åsna samtidigt som jag ser ut som en kärring när jag rynkar hela ansiktet. Hahahaha..

Ett gott skratt förlänger livet mina vänner. Kom hit och skratta med mig!