naina

Ibland är det svårt att inse att en viss tid är förbi, människor kommer och går från ens liv och så kommer det väl alltid vara, ingenting varar förevigt, eller rättare sagt, inget varar så länge man hade hoppats på.
Och varför fortsätter man ständigt undra efteråt, vad det var som gick fel, vad man hade kunnat göra eller hur det skulle vara om det fortfarande var?

Helgen har varit jättekonstig. Jag har haft en dålig magkänsla över hela helgen och jag nu vet jag varför. Ensamheten börjar krypa fram, i det här fallet kanske det är bra. Men jag vet inte, jag känner bara att på något sätt så ska jag klara det här, jag måste bara få min tid.. och den ska jag ta.

Det här året började inte bra, jag känner oro i kroppen hela tiden.
Varför fortsätter man, även fast man vet att om jag gör det så blir allt värre?
Varför ger man sig in på saker som sårar en själv?
Testar man sig själv, tänjer varje gräns, vad är det med en? Varför ska man ut på farligt område? När man vet att man klarar sig som man redan har det. Är det spänningen man söker? Det förbjudna?

Jaja, det är bara jag själv som kan klura ut dom där frågorna..
Well... jag kom hem för ett tag sen, tog en promenad och mötte elin en kortis bara.
Idag sov jag till halv tre, vilket var väldigt dåligt gjort, känns som att jag kommer ligga vaken hela natten, vrida och vända.
Igår kom elin hit och vi gjorde tacooos, sen såg vi film och marika kom förbi en snabbis också.
I fredags körde vi en vatten-pipa kväll, men det blev kort, var hemma redan vid tio.

Förresten, ni som läser bloggen, jag börjar undra vilka ni är.
Skriv en hälsning på kommentar så jag vet =)
Hej

Almost Lover by A Fine Frenzy, min låt just nu.