men det börjar bli lite bättre nu min vän
det är fortfarnade mulet och trist väder, så jag missar väl inget nu när jag sitter inne med nattlinne och gårdagens smink på mig. hela helgen har bara ett ord, stress. men, jag får väl lägga in lite skratt och tjohej i det också. jag har skavsår på fötterna, sår på benen och har halsfluss. jobbet imorgon och det är inte sååå lockande.. men sista veckan nu.
mindre än tre veckor kvar nu till turkiet, jag kan knappt bärga mig. 40grader och sol, pina coladas och massor utav god mat. och självklart.. elin. elin ska vi fira med ett stort kalas!
det tråkiga är ju att skolan börjar en vecka innan vi åker, så den stör mig något nu. sommaren har gått - såhär fort. vad har jag egentligen gjort? alltså egenligen?
häng i stugan i typ 3 veckor i streck.
boden alive, woha
klubbviken, det var blött, men trevligt.
pdol, millencolin the best!
luleåkalaset, dom dansade på borden.
det känns faktiskt inte som att det hänt så mycket. bara dom är få punkterna som jag typ bara kommer ihåg. det är dom roliga sakerna man vill berätta om, som man glömmer bort. betyder inte dom något?
kanske är det så att man bara själv ska ha dom nånstans i nån baktanke.. att man kommer ihåg när man behöver dom som mest för sin egen skull.
yeha, timbuktu var good shit igår. och det var även jag och elin som tyskar igår. vi satt på gatan och började prata med både tjejer och killar, och sa att vi var från tyskland och frågade vart närmsta ingång till området var. och alla började förklara, men det som mest kom upp var "hm, hur ska jag förklara.. hur säger man det då". hahaha, och det var så roligt att sitta där och låtsas vara tysk och ändå fatta vad folk sa.
tillbaka till timbuktu. vi stod fasiken längst fram, vi klämde oss närmare och närmare hela tiden. och när vi väl var framme, alltså det gick inte ens att stå där. mina fötter var typ russin och min rygg var böjd som en banan. aaaa, men han var bra, dåligt att låtarna som jag och elin ville se kom i slutet då vi hade gått ut från området, men vi hörde han ju iallafall.
bla, och nu äre bara den här sega söndagen, sen börjar slitet igen, men 5 dagar klarar jag. så vek är jag inte.
jahapp, nu äre bara att klä på sig ändå då.. ut och äta mat
tjingeling!
(Raahh) äntligen så börjar ångesten släppa
och den bästa medicinen för mig är sånger som denna
Vi är på väg någonstans och jag vet inte vart
Hoppas vi kan komma på det medan planeten är kvar
mindre än tre veckor kvar nu till turkiet, jag kan knappt bärga mig. 40grader och sol, pina coladas och massor utav god mat. och självklart.. elin. elin ska vi fira med ett stort kalas!
det tråkiga är ju att skolan börjar en vecka innan vi åker, så den stör mig något nu. sommaren har gått - såhär fort. vad har jag egentligen gjort? alltså egenligen?
häng i stugan i typ 3 veckor i streck.
boden alive, woha
klubbviken, det var blött, men trevligt.
pdol, millencolin the best!
luleåkalaset, dom dansade på borden.
det känns faktiskt inte som att det hänt så mycket. bara dom är få punkterna som jag typ bara kommer ihåg. det är dom roliga sakerna man vill berätta om, som man glömmer bort. betyder inte dom något?
kanske är det så att man bara själv ska ha dom nånstans i nån baktanke.. att man kommer ihåg när man behöver dom som mest för sin egen skull.
yeha, timbuktu var good shit igår. och det var även jag och elin som tyskar igår. vi satt på gatan och började prata med både tjejer och killar, och sa att vi var från tyskland och frågade vart närmsta ingång till området var. och alla började förklara, men det som mest kom upp var "hm, hur ska jag förklara.. hur säger man det då". hahaha, och det var så roligt att sitta där och låtsas vara tysk och ändå fatta vad folk sa.
tillbaka till timbuktu. vi stod fasiken längst fram, vi klämde oss närmare och närmare hela tiden. och när vi väl var framme, alltså det gick inte ens att stå där. mina fötter var typ russin och min rygg var böjd som en banan. aaaa, men han var bra, dåligt att låtarna som jag och elin ville se kom i slutet då vi hade gått ut från området, men vi hörde han ju iallafall.
bla, och nu äre bara den här sega söndagen, sen börjar slitet igen, men 5 dagar klarar jag. så vek är jag inte.
jahapp, nu äre bara att klä på sig ändå då.. ut och äta mat
tjingeling!
(Raahh) äntligen så börjar ångesten släppa
och den bästa medicinen för mig är sånger som denna
Vi är på väg någonstans och jag vet inte vart
Hoppas vi kan komma på det medan planeten är kvar
Kommentarer
Trackback
