Du måste ha det bra nu min älskade
Vem ska möta mig vid dörren?
Vem ska jag gå ut och gå med i den mörka skogen?
Vem ska slita och bita i kopplet för att det fastnar överallt?
VEM?
VEM?
Vem ska jag bada med på sommaren?
Jag hör inte trippande tassar där nere längre.
Det är inte någon som ligger under trappen, eller i hallen.
Det är inte någon som kommer smygande upp för trappen när jag ligger och sover och lägger sig försiktigt bredvid. Vem ska göra det nu?
Vem ska väcka mig, om inte din blöta nos?
Vem ska stå och skälla i hallen när det kommer någon?
Vem ska finnas där när jag är ensam?
Vem ska jag borsta, vem ska jag tvätta?
Vem ska jag klappa och mysa med?
Jag hoppas du har det bra där uppe.. jag önskar dig allt gott.
Jag förstår inte.
Och förlåt för att jag inte kunde göra något.. förlåt.
Jag skulle så gärna.
Du är och kommer alltid vara den bästa, min kära.
Jag glömmer dig aldrig, min Saxon.
http://youtube.com/watch?v=TZwJRU2Q_kI&search=into%20the%20night
.
Jag vet att över alla hav slår kärleken en bro. För längre än för alltid så länge hjärtat slår, så känner jag din värme var jag går. För längre än för alltid I all oändlig framtid så känner jag din kärlek var jag går.
Vila i frid min vän, du kommer alltid finnas för mig.
Älskade, älskade vän.
The world will never ever be the same
Fredagskväll, jag vet fan inte ens hur jag ska sammanfatta den.
Det blev bråk och tårar, jobbiga hejdå, och hej till bror och hej till film och massage.
Kvällen är slut och sängen är jag redo för, ska bli grymt skönt.
Jag börjar verkligen känna ångest för massor, eller ångest, snarare prestationsångest.
Det har blivit mycket slötid i skolan. Jag har liksom inte fått komma igång, jag fegar ur och känner att jag inte kan bjuda till. Har väl mest med den nya klassen att göra, jag trivs inte, jag vill inte trivas. Jag hatar det, jag hatar att vara svag och inte kunna rycka upp. Åh, och allt om att fylla 18, tviii! Nästa vecka ska jag till körskolan och börja teorin, åh. Allt det här med körkortet kommer få så många konsekvenser. Liksom, lektioner från skolan kommer gå för att jag ska börja köra på körskolan, jag kommer hata att inte ha egen bil då jag skaffat körkort, men jag har ju inte råd, eftersom jag inte har något jobb. Och bä, jag tar vad som helst. Men vafan, det finns inte ens skitjobb att söka till, bara massa jobb med utbildning och helvete..
Snart åker hela familjen utomlands, och jag ångrar så jävlart att jag inte bokade tillsammans med dom. Varför?! Jag behöver komma bort. Komma bort från kylan, från höstdepp och från mitt eget samvete... eller vad man nu ska kalla det.. min ångest för det som hänt och min ångest för att jag vill göra det igen och igen och igen..
Vilken fas har jag kommit i mitt liv? Då jag måste testa varenda gräns? Gå över och pricka av? När tar leken slut? När blir det lugn och ro? Vilken dag kommer jag känna att jag inte behöver gå ett snäpp över gränsen, då jag vet att det är bra som det är, precis lagom? Ioförsig vet jag det redan idag, men jag vill nog inte själv inse det. Jag vill nog leka lite med det förbjudna, känna lite.. men gör jag rätt?
Jag saknar Marmaris, mitt älskade Marmaris.
Jag ska flytta dit, jag ska bosätta mig där. Där är man lycklig, där kan man se och höra varenda värmepust som drar mot ens mjuka hårstrån som sitter på kroppen. Det händer alltid något där, vare sig det är bra eller dåliga saker så sätter sig varenda doft, varenda ljud, varenda syn.. det tränger sig in och stannar, förgott! Så bra är det, för mig är det så bra. Det är för bra. Jag ska pröva iaf, ge Marmaris en chans.
En gång i livet iaf....
Nu blev det mycket.
Nu blir det sömn.
Imorgon är det lördag.
Äh, zzZZzzzzzzzZ
Det blev bråk och tårar, jobbiga hejdå, och hej till bror och hej till film och massage.
Kvällen är slut och sängen är jag redo för, ska bli grymt skönt.
Jag börjar verkligen känna ångest för massor, eller ångest, snarare prestationsångest.
Det har blivit mycket slötid i skolan. Jag har liksom inte fått komma igång, jag fegar ur och känner att jag inte kan bjuda till. Har väl mest med den nya klassen att göra, jag trivs inte, jag vill inte trivas. Jag hatar det, jag hatar att vara svag och inte kunna rycka upp. Åh, och allt om att fylla 18, tviii! Nästa vecka ska jag till körskolan och börja teorin, åh. Allt det här med körkortet kommer få så många konsekvenser. Liksom, lektioner från skolan kommer gå för att jag ska börja köra på körskolan, jag kommer hata att inte ha egen bil då jag skaffat körkort, men jag har ju inte råd, eftersom jag inte har något jobb. Och bä, jag tar vad som helst. Men vafan, det finns inte ens skitjobb att söka till, bara massa jobb med utbildning och helvete..
Snart åker hela familjen utomlands, och jag ångrar så jävlart att jag inte bokade tillsammans med dom. Varför?! Jag behöver komma bort. Komma bort från kylan, från höstdepp och från mitt eget samvete... eller vad man nu ska kalla det.. min ångest för det som hänt och min ångest för att jag vill göra det igen och igen och igen..
Vilken fas har jag kommit i mitt liv? Då jag måste testa varenda gräns? Gå över och pricka av? När tar leken slut? När blir det lugn och ro? Vilken dag kommer jag känna att jag inte behöver gå ett snäpp över gränsen, då jag vet att det är bra som det är, precis lagom? Ioförsig vet jag det redan idag, men jag vill nog inte själv inse det. Jag vill nog leka lite med det förbjudna, känna lite.. men gör jag rätt?
Jag saknar Marmaris, mitt älskade Marmaris.
Jag ska flytta dit, jag ska bosätta mig där. Där är man lycklig, där kan man se och höra varenda värmepust som drar mot ens mjuka hårstrån som sitter på kroppen. Det händer alltid något där, vare sig det är bra eller dåliga saker så sätter sig varenda doft, varenda ljud, varenda syn.. det tränger sig in och stannar, förgott! Så bra är det, för mig är det så bra. Det är för bra. Jag ska pröva iaf, ge Marmaris en chans.
En gång i livet iaf....
Nu blev det mycket.
Nu blir det sömn.
Imorgon är det lördag.
Äh, zzZZzzzzzzzZ
